När människorätten hotas måste Sverige tala tydligare

FN:s oberoende undersökningskommission om Israel och det ockuperade palestinska territoriet har lagt fram ännu en mycket allvarlig rapport. Den handlar inte bara om enskilda övergrepp, utan om ett bredare mönster av misstänkta brott mot internationell humanitär rätt och mänskliga rättigheter.

Kommissionen bedömer att israeliska myndigheter och säkerhetsstyrkor medvetet har riktat våld mot palestinska barn i Gaza, och att detta har lett till folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser i Gaza samt krigsbrott på Västbanken. Rapporten tar också upp svåra förhållanden för civila, upprepade fördrivningar, blockadens konsekvenser, attacker mot samhällsbärande funktioner och övergrepp mot palestinska barn i förvar.

Detta är inte en dom från en internationell domstol. Det ska sägas tydligt. Israel avvisar anklagelserna och menar att rapporten är partisk och bortser från Hamas ansvar. Men rapporten kommer från en FN-tillsatt undersökningskommission. Den kan inte avfärdas som ett löst politiskt påstående.

Det som nu står på spel är större än en enskild rapport. Det handlar om hela idén att mänskliga rättigheter och folkrätt ska gälla även när de mäktiga anklagas.

Samtidigt har även det internationella rättssystemet självt utsatts för hårt tryck. The Guardian har rapporterat att Israels dåvarande Mossadchef Yossi Cohen enligt flera källor försökte pressa ICC:s dåvarande chefsåklagare Fatou Bensouda att inte gå vidare med utredningen om Palestina. Enligt rapporteringen upplevde Bensouda kontakterna som hotfulla, även i förhållande till hennes familj. Israel har avvisat anklagelserna.

Bensouda har senare själv, i intervju med Al Jazeera, beskrivit hot, påtryckningar och sanktioner i samband med sitt arbete med Palestina. Hon säger att Israel ville få utredningen stoppad och att internationell rättvisa offras för politiska intressen.

Detta är djupt oroande. Om åklagare, domare och människorättsutredare utsätts för hot, övervakning, smutskastning eller ekonomiska sanktioner för att de gör sitt arbete, då angrips inte bara enskilda personer. Då angrips själva möjligheten att utkräva ansvar för krigsbrott, brott mot mänskligheten och folkmord.

Även ICC-domare har drabbats. USA har infört sanktioner mot flera företrädare för Internationella brottmålsdomstolen, däribland domare, med hänvisning till domstolens arbete i ärenden som rör Israel. ICC har beskrivit sanktionerna som ett angrepp på domstolens oberoende.

Det är här Sveriges röst borde vara tydlig.

Sverige säger sig försvara folkrätten, mänskliga rättigheter och den internationella rättsordningen. Då kan regeringen inte nöja sig med allmänna formuleringar om att civila ska skyddas. Den måste också försvara de institutioner som finns till för att utreda brotten när skyddet har brutit samman.

Regeringen bör därför svara:

Hur ser Sverige på FN-kommissionens senaste rapport?

Vilka initiativ tar Sverige inom EU och FN för att stärka skyddet för civila, säkra oberoende utredningar och bidra till ansvarsutkrävande?

Avser regeringen att agera mot sanktioner och hot riktade mot ICC:s domare, åklagare och utredare?

Och varför har rapporten och angreppen på det internationella rättssystemet inte mötts av en starkare svensk offentlig reaktion?

Mänskliga rättigheter får inte vara en högtidlig fras för fredstid. De prövas när kriget pågår, när offren saknar makt och när de anklagade har mäktiga allierade.

Det är just då Sverige måste stå upp för folkrätten — inte försiktigt, inte selektivt, utan konsekvent.

in propria persona
mikke lillman