Skolans utdelning ska gå till framtiden – inte till aktieägare

Sverige har skapat ett skolsystem som bygger på en djup målkonflikt. Å ena sidan säger skollagen att utbildningen ska vara likvärdig, att hänsyn ska tas till barns och elevers olika behov och att skolan ska sträva efter att uppväga skillnader i elevernas förutsättningar. Å andra sidan tillåter vi vinstdrivande aktiebolag att driva skattefinansierade skolor.

Det är här konflikten börjar.

Ett aktiebolag är som huvudregel inte skapat för att bära ett demokratiskt eller kompensatoriskt samhällsuppdrag. Enligt aktiebolagslagen är utgångspunkten att bolagets verksamhet ska ge vinst till aktieägarna, om inget annat anges i bolagsordningen. Det betyder inte att varje privat utförare gör ett dåligt arbete. Men det betyder att bolagsformen bär på en annan grundlogik än skolan.

Skolans uppdrag är att sätta eleven först. Aktiebolagets grunduppdrag är att sätta ägarnas ekonomiska intresse först. Där uppstår en målkonflikt som politiken alltför länge har försökt dölja bakom ord som valfrihet, mångfald och effektivitet.

Detta gäller inte bara skolan. Hela kärnvälfärden bygger på principer som är svåra att förena med vinstjakt. I sjukvården ska den med störst behov ges företräde. I omsorgen ska verksamheten vila på demokrati, solidaritet och människors rätt till trygghet och värdighet. I skolan ska resurserna stödja varje elevs utveckling och kompensera för olika livsvillkor.

Välfärdens lagar bygger på att människan är målet. Aktiebolagets logik bygger på att verksamheten ytterst ska tjäna ägarna. När dessa två logiker möts i skola, vård och omsorg uppstår en konflikt som inte kan trollas bort.

I skolan blir denna konflikt särskilt tydlig. För de elever som behöver mest stöd är ofta också de elever som kostar mest. Eleven med behov av specialpedagogik, elevassistent, mindre undervisningsgrupp, extra språkligt stöd eller tät kontakt med elevhälsan är inte en lönsam kund. Men enligt skollagen är det just dessa elever som skolan särskilt ska bära.

Marknadsskolan gör något med språket och blicken. Eleven blir en intäkt. Läraren blir en kostnad. Klassen blir en kalkyl. Skolans uppdrag pressas in i en resultaträkning.

Det betyder inte att varje skolaktiebolag medvetet väljer bort elever med större behov. Problemet är mer grundläggande än så. Systemet skapar drivkrafter där det lönar sig att hålla nere kostnader, fylla klasser, bygga varumärke, locka rätt elevgrupper och växa. Det är inte konspiration. Det är marknadslogik.

Och det är just därför den inte hör hemma i skolan.

Förespråkare för dagens system säger ofta att friskolor är ett komplement till kommunala skolor. Men i praktiken fungerar skolor som konkurrenter om elevernas skolpeng. När elever lämnar en kommunal skola minskar intäkterna, men kostnaderna minskar inte i samma takt. Lokaler, personal, elevhälsa och särskilt stöd kan inte skalas ned från en dag till en annan.

Kommunen har dessutom alltid det yttersta ansvaret. Den måste garantera skolplats, ta emot elever när andra skolor lägger ned och upprätthålla beredskap även när elevunderlaget svänger. Ett aktiebolag kan lämna marknaden om lönsamheten försämras. Kommunen kan inte lämna sina barn.

Därför är argumentet om ägarnas stora risk svagt. Skolan är inte en vanlig marknad. Intäkterna kommer från skattebetalarna. Efterfrågan är garanterad, eftersom alla barn måste gå i skolan. Skolpengen betalas ut genom offentliga beslut. Den verkliga risken ligger hos kommunerna, eleverna och skattebetalarna.

Samtidigt finns ett tydligt folkligt motstånd mot dagens ordning. Enligt SOM-institutet vill 74 procent förbjuda företag med vinstsyfte att driva skolor. Sveriges Lärare har visat att närmare nio av tio lärare är emot att skolor ska kunna ta ut vinst utan att återinvestera den i verksamheten. När både allmänheten och professionen ser problemet borde politiken lyssna.

Marknadsskolan påverkar också segregationen. IFAU har visat att skolvalet står för ungefär 27 procent av ökningen av skolsegregationen mellan 1988 och 2017. Boendesegregationen är fortfarande den största förklaringen, men skolvalet har förstärkt utvecklingen. Det är en viktig nyans. Skolvalet har inte ensamt skapat segregationen. Men det har gjort den värre.

När skolor konkurrerar om elever uppstår ett tryck att framstå som attraktiva för vissa grupper. Det kan ske genom marknadsföring, profilering, kötid, språkval eller pedagogiska modeller som i praktiken passar resursstarka elever bättre. Resultatet blir ett skolsystem där elever sorteras mer än de möts.

Det är inte värdigt ett land som säger sig tro på likvärdig utbildning.

En annan myt är att vinsterna är små och ändå återinvesteras. Men vinster kan flyttas på många sätt: genom aktieutdelningar, koncernbidrag, interna tjänster, hyror, räntor eller uppköp av nya skolor. Även när pengarna formellt stannar i koncernen betyder det inte att de går tillbaka till den skola, den klass eller de elever där överskottet uppstod. Expansion är inte samma sak som återinvestering i undervisning.

Här ligger kärnfrågan: varje krona som tas från undervisningen måste försvaras inför de barn som behövde mer stöd, den lärare som behövde en kollega till, den elevhälsa som gick på knäna och det skolbibliotek som aldrig blev av.

Men frågan om vinst i skolan handlar också om något större än enskilda kronor. Den verkliga vinsten i skolan uppstår inte i ett bokslut. Den uppstår när barn växer upp till kunniga, fria och ansvarstagande medborgare. Den uppstår när fler klarar gymnasiet, när fler kan försörja sig, när färre hamnar i utanförskap, när demokratin stärks och när samhället håller ihop.

Det är den utdelningen skolan ska ge.

Skolan är därför inte en kostnadspost som ska pressas för att skapa snabb avkastning åt ägare. Den är en långsiktig samhällsinvestering. Vi investerar i barnen nu, och avkastningen kommer senare — i form av arbete, delaktighet, bildning, trygghet och tillit.

Den vinst ett samhälle kan göra på barns skolgång ska inte synas som utdelning på ett aktiekonto. Den ska synas tjugo år senare: i fler människor som kan läsa, tänka kritiskt, arbeta, skapa, rösta, ta ansvar och bidra. Skolan ger avkastning — men till samhället, inte till aktieägare.

Att plocka ut vinst ur skolan i dag är att förväxla framtidsinvestering med affärsmodell.

Valfrihet är viktigt. Men valfrihet utan likvärdighet blir en illusion. Den som har tid, språk, kontakter och kunskap kan navigera systemet. Den som saknar detta riskerar att hamna där plats finns kvar. Ett skolsystem ska inte belöna de mest informerade föräldrarna. Det ska bära alla barn.

Därför måste vi skilja på pedagogisk mångfald och vinstjakt. Man kan försvara idéburna skolor, kooperativ och lokala alternativ utan att försvara aktieutdelningar. Man kan värna rätten att välja skola och samtidigt säga nej till att skattemedel avsedda för undervisning blir avkastning.

Det Sverige behöver är inte ännu en kosmetisk justering av skolmarknaden. Vi behöver ett systemskifte. Vinstdrivande aktiebolag bör fasas ut ur skolan. Skolpengen bör ersättas eller göras om så att resurser fördelas efter behov, inte efter en mekanisk elevpeng som gör varje barn till en ekonomisk enhet.

Kommunerna måste få rimliga planeringsförutsättningar. Lärarna måste få större professionellt utrymme. Elevernas behov måste gå före ägarnas avkastning.

Skolan är en av demokratins viktigaste institutioner. Den formar framtida medborgare, bygger tillit och ger barn redskap att förstå världen. Ett sådant uppdrag kan inte underställas samma logik som en marknad.

Barnens skolpeng är inte riskkapital. Den är ett samhällslöfte.

Och det löftet ska hållas.

in propria persona

Det finns ett mönster som blir allt tydligare, både i Sverige och i USA. Det börjar sällan med att någon öppet säger att demokratin ska avskaffas. Det börjar i stället med att man misstänkliggör de institutioner som ska begränsa makten: myndigheter, domstolar, public service, granskande journalistik och själva idén om att makten ska utövas under lagarna. I Sverige bygger regeringsformen på just detta: den offentliga makten utövas under lagarna, myndigheter ska vara sakliga och opartiska, och regeringen får inte styra hur en myndighet avgör ett enskilt ärende. Det är alltså ingen teknikalitet. Det är ett skydd mot godtycke.

När talet om “tjänstemannaansvar” används som politiskt slagord blir det därför ofta missvisande. Ansvar i en rättsstat betyder inte att tjänstemän ska lyda den politiska dagsviljan. Det betyder att de ska följa lag. Men när självständiga tjänstemän i stället framställs som ett problem, och när politiker vill tänja gränsen för ministerstyre eller behandla myndigheter som lydorgan, då förskjuts hela maktbalansen. Det är så rättsstaten försvagas: inte alltid genom ett stort formellt brott, utan genom att principerna steg för steg görs mindre värda.

I USA ser man denna konflikt i mer naken form. Trump har uttryckligen drivit en linje om starkare presidentkontroll över hela den verkställande makten, inklusive organ som tidigare haft större självständighet. Reuters har också rapporterat om hur hans administration pressat eller avlägsnat personer som utrett Trump eller hans allierade, samtidigt som delar av den federala antikorruptionsbekämpningen försvagats. När makten börjar behandla kontrollorgan som fiender i stället för skydd, då öppnas dörren för selektiv rättstillämpning och öppen intressekonflikt.

Korruption är nämligen inte bara kuvert med pengar under bordet. Korruption uppstår också när lojalitet blir viktigare än kompetens, när regler böjs för de egna, när insynen minskar och när makthavare behandlar staten som sitt verktyg. Reuters rapporterade den 22 april 2026 att Trumps upplägg för en ny balsal i Vita huset tillåter stora anonyma donationer och begränsar normala jävs- och intressekonfliktskontroller. Det är ett tydligt exempel på hur den politiska kulturen kan glida från ansvar till normaliserad sammanblandning av makt, pengar och personliga nätverk.

Sociala medier förstärker allt detta. De gör inte bara att lögner sprids snabbare, utan också att verkligheten delas upp i parallella berättelser där känsla slår fakta och lojalitet slår prövning. Reuters Institute visar att allt fler tar del av nyheter via video, plattformar och influencers, samtidigt som detta ökar oron för desinformation och gör informationsmiljön mer fragmenterad. När politiska budskap flyttas från redaktionellt granskade forum till personliga konton, poddar, TikToks och anonyma nätverk blir det lättare att sälja in vinklade “sanningar” som om de vore spontana och folkliga.

I USA har politiska kampanjer redan öppnat dörren på vid gavel för influencers och content creators som en del av det politiska ekosystemet, och Reuters har beskrivit hur pro-Trump-influencers driver starkt polariserande berättelser som ofta går längre än vad tillgängliga fakta stöder. I Sverige ser vi inte exakt samma system, men vi ser hur sociala medier används mer strategiskt för att kringgå traditionell granskning. TV4:s och SVT:s rapportering 2024 om SD:s anonyma konton visade hur partinära nätverk kunde arbeta med dold påverkan, och SVT rapporterade 2025 att många unga väljare är öppna för politiska budskap från influencers. Det betyder inte att allt är köpt propaganda. Men det betyder att gränsen mellan information, agitation, reklam och manipulation blir allt suddigare.

Det är därför detta måste tas på allvar. Demokratier raseras sällan över en natt. De nöts ned när människor vänjer sig vid att makthavare angriper domstolar, pressar tjänstemän, misstänkliggör granskning, relativiserar sanning och bygger egna mediesystem där följarna matas med budskap som bekräftar det de redan vill tro. Då står man till slut med val kvar, men med allt svagare rättsstat, sämre insyn och mindre gemensam verklighet. Och när den gemensamma verkligheten försvinner, då försvinner också en av demokratins viktigaste förutsättningar.

in propria persona
mikke lillman